Började morgon så bra, joggade motionsspåret 2,5 km utan att stanna eller nja lite trassel blev det. Springer ikapp ett par med två hundar som alltid har dessa lösa i spåret trots skyltar om koppel. Den ena hunden utgör inget problem, den lyssnar men den lilla den springer alltid fram till oss och skäller. Mer än en gång har jag fått ställa mig emellan den och Eddie för jag vill inte att han ska behöva nosa på alla hundar utan jag bestämmer med vem och när det är lek. Och denna matte är jag irriterad på sen lång tid då det här nog är tionde gången det händer utan att hon gör tillstymmelse att börja koppla hunden där så denna hund vill jag inte ha som lekkompis till Eddie utan jag konsekvent motar bort hunden från oss.
Jag har problem att passera dessa lösa hundar men lyckas till slut och vem vet en dag kanske matte ber om ursäkt för sin slappa tillsyn av denna hund.....
Nåja vi joggar vidare och både han och jag (eller åtminstone jag) är trötta när vi kommer hem igen. Jag tränar några 'ligg' i trädgården och jäklar vad bra det gick, nu fattade han och jag berömde supermycket och langa fram gottis ur fickan! Kände väldig tillfredsställelse när jag öppnade dörren och vände mig om till Eddie att nu är det dags att gå in. DÅ ÄR HAN BORTA!!!!! Puts väck av en bråkdels sekund!!!
Jag tittar mig omkring, har ingen aning om vilken riktning han tagit. Nere vid hästhagen såg vi ett rådjur i morse men där borde jag se om han rusat ner, den är så öppen att han syns. Jag visslar och ropar, inte ett liv någonstans. Jag skyndar mig upp i motionsspåret igen (den gränsar till vår mark), tänker jäkla hund nu har han fått vittring på något. Ett rådjur eller hund, människa inte en aning vad. Men där är helt tomt och tyst. Ingen upprörd hundägare som skriker, inget skall, skogen är helt tyst.....Jag ropar och visslar, vet inte om jag ska stanna i trädgården eller bege mig ut i skogen. Efter några minuter hör jag något, jag springer mot ljudet, en människa. Åhhh hoppas han inte skrämmer någon min odåga då jag är säker på att det är där han är och fjantar runt. Finner en man med två hundar i motionsspåret, andfådd frågar jag om han sett min hund som jag beskriver. Nej, det hade han inte men han lovade hålla utkik.
Jag ropar fler gånger, visslar. Jag skyndar mig ner till huset igen för att hämta kopplet och när jag där vänder mig om ser jag han komma nedrusande från skogen igen. Glad och andfådd....Kopplar honom och går upp dit igen för att kontrollera så han inte stört någon människa eller så men det är helt tyst....Jag har ingen aning om vad han gjort eller var han varit dessa minuter och det är en läskig känsla. Hittar farbrorn med hundarna igen och berättar att jag hittat hundskrället mitt.
Jag måste sätta upp staket för mina nerver klarar inte av såna här hyss. Och jag har svårt att skälla på folk som promenerar med lösa hundar i motionsspåret när min smiter dit han också och ställer till oreda och inte är ett dugg bättre själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar