Promenera mera hundägare!

Något jag noterat under en väldigt lång tid är att det finns massor av hundar (hmm och ägare med) som skulle behöva promenera mer. Jag förstår ärligt talat varför många har problem, inte bara med övervikt utan lydnadsproblem hos hunden.

Jag ser jättemånga människor som ofta har aktiva raser men promenerar 200-300 meter per promenad. Jag passerar en del hundar och dess ägare många gånger per dag, alltid på samma ställe. Har tänkt länge att jag vet ju inte var dessa bor, kanske bor dom 2 km från detta ställe och jag bara råkar möta dessa just här, varje dag, flera gånger. Ibland kommer jag med bilen, ibland med Eddie och detta har jag alltså sett under flera år.

Med Eddie så blir det att man ibland stannar och pratar, många är nyfikna på honom och ställer frågor om ras osv. Dom berättar gärna var dom bor, typ huset där 200 meter bort. Sen vänder dom och går hemåt igen efter pratstunden. Det här slår aldrig fel. Jag hoppas för hundens skull att dom tar sig med bil någonstans för mer motion men jag är tveksam.

Hundarna i sig är överallt, drar i koppel, gläfser och skäller, springer runt runt så fruktansvärt understimulerade och jobbiga helt enkelt.

Jag vet inte varför dessa väljer dessa aktiva raser när dom uppenbarligen inte är intresserade av promenader och aktiviteter. 

En äldre kvinna jag nu pratat med har en jättejobbig hund, inte dum bara otroligt understimulerad. Hon är en sån 300 meters promenerare. Hon tycks gå samma sträcka varje gång med hunden, kan ju inte ge så mycket upplevelser för hunden... Hon berättade lyckligt att snart får hon hem en valp i samma ras. I mitt stilla sinne tänker jag hur tusan ska det gå...? Hur ska hon orka hålla två såna här hundar för i hennes fall handlar det om styrka att hålla hunden, inte lydnad. Den ger henne fingret hela tiden och kopplet är den enda länken som gör att han är kvar vid hennes sida överhuvudtaget.

Att promenera i en rask takt är supernyttigt och tar udden ur den värsta energin, sen måste man låta hunden jobba med hjärnan också om den är en aktiv ras. Men ordentliga dagliga promenader är en bra början. Att söla fram i vad jag kallar labbetakt (ja jag veeeet liiite fördomar har jag) ger inte mycket. Om man inte kan av fysiska skäl promenera långt i någorlunda takt kanske man kan gå i skogen där hunden kan röra på sig mer än vad du gör. Vi har i detta samhälle en fantastisk fin skog med många olika stigar och bra terräng. Jag går där varje dag för att träna uppletande och inkallning eller bara njuta av att se Eddie få valpspunk när det ser ut som han har eld i rumpan och tokrusar fram och tillbaka. Har man problem med inkallning kan man ju testa att sätta spårlina på hunden, kanske två tom. Då kan du ställa dig på linan om hunden svävar iväg för mycket, perfekt att träna på inkallningen.

Eddie är ju fortfarande valp och valpar av lite större raser ska man inte gå megapromenader med för man ska vara försiktig med höfter osv. Men man kan ju ändå vara ute länge och aktivera hjärnan på dom. Jag är ofta ute en timme eller lite mer på morgonen. Men jag är aldrig särskilt långt hemifrån.

Under promenader kan man ju träna på massa saker korta stunder. Kontakt, följsamhet, stanna, inkallning och tom uppletande. Jag tänker aldrig att på onsdagar och lördagar ska jag träna med Eddie, jag tränar lite hela tiden i vardagen. Jag leker fram saker, om jag tänker: nu ska vi träna är det lätt att man håller på för långa stunder, ställer för höga krav och det blir lätt pannkaka av alltihopa och hunden tröttnar på dig, du är inte kul. 

Har ju som sagt morgonpromenaden som är den promenad som vi är ute längst tid och gör mest saker. Sen har vi ett par promenader som är kortare. Nu är han ju valp och behöver kissa i tid och otid på kvällarna främst och naturligtvis tar man inte en promenad varje gång. Många kissturer är ut i trädgården och in igen. 

Framåt kvällen efter sista målet mat tar jag eller gubben ut honom för att slänga soppåsen, vår tunna är 200 meter bort. Vi slänger den och går en bit till på vår helt ödsliga mörka väg. Ingen lång sträcka men han får göra några uppletanden i mörkret. Hans leksak (som egentligen är min som han får leka med när vi tränar) 'tappas bort' i dikena och han får i mörkret nosa rätt på den bland slyträd och granar. Ibland ser inte vi riktigt vart den tog vägen efter att vi kastat bort den när han inte ser. Men han vädrar med nosen och är ruskigt skicklig på att hitta den igen. Inkallning blir det ju också mycket av. Perfekt att kunna kalla in, belöna och sen låta han löpa igen. 

Jag vill även poängtera att en del hundar går igång mer och mer på träning, blir inte trötta. Vi har haft boxrar tidigare och det är en sån ras, kan jobba hur länge som helst. Med en sån hund måste man lägga mycket tid på passivitetsträning. Hunden ska kunna sitta, stå eller ligga (spelar inte så stor roll) bredvid dig och inte göra någonting. Det är inte kul att ha en hund som som inte kan slappna av och bara vara. En hund kan bli väldigt trött av att faktiskt bara vänta på sin tur. MEN för att ge den en rimlig chans att klara det måste den fått göra av med energi först genom åtminstone fått en ordentlig promenad i hyggligt tempo.

Har hört en del människor som upplevt lagotton som oerhört krävande och svåra. Hunden gör allt möjligt tok, stressad, opålitlig och dryg är ord jag hör kopplas ihop med rasen. Jag är rätt övertygad om att i många fall handlar det om understimulans och i några fall fel avel. Det är en aktiv ras, men inte mer aktiv än en brukshund. Problemet är väl att folk inte riktigt förstår det utan behandlar dom som en sällskapshund och problemen kommer som ett brev på posten.

Eddie är nog den lugnaste valp vi haft. Han går direkt och lägger sig när vi varit ute. Sover han tillräckligt djupt märker han inte att det kommer någon fast han ligger 2 meter från ytterdörren. Skulle han märka det kan han sakta gå fram hälsa lugnt och sen krypa in under sin trappa och somna om. Somnar han i köket typ vid diskmaskinen kan man ibland tvingas fälla ner luckan över honom för att plocka i eller ur. Han får precis plats under och sover lugnt vidare....Vi tvingas ofta kliva över honom där han ligger för han sover djupt. 

Han är också väldigt balanserad och tillgänglig i allt han gör. I början var jag lite orolig då han var lite feg i vissa situationer, vid okända ljud på en promenad kunde han tvärstanna och vägra gå. Men jag tror han känner trygghet med oss nu och hans självförtroende är mycket bättre men vi jobbar på det hela tiden.

Någonstans har jag en tro att han är nöjd med livet, vet sin plats i flocken, är lagom stimulerad och mår bra :)

Min leksak som jag ständigt lyckas 'tappa bort'. Tur jag har Eddie som kan leta rätt på den igen ;)