Så tacksam!

Vad märkligt egentligen. För ett år sedan visste jag knappt om rasen Lagotto. Men sen träffade jag en så trevlig hund hos en kund. Glad och sprallig, påminde om våra boxrar fast mindre och ulligare. Jag frågade vad det var för ras och husse berättade att det var en Lagotto. Jag frågade om alla är så här roliga och öppna i sinnet. Svaret var njaaa..... Endel tycks vara reserverade och skälliga, osäkra men av det har vi inte märkt något av sa han och skrattade åt sin hund som inte visste vem av oss kollegor han skulle hälsa mest på :)

Jag är en googlemänniska så när jag kom hem började jag genast söka.
Månaderna gick och saknaden av vår Doris började avta sakta men känslan av att det fattades en hund var stark.

Rätt vad det var fick jag träffa ännu en lagotto hos en kund och en till och en till! Alla väldigt öppna, nyfikna och glada.

Jag började prata om dessa hundar för familjen, visade bilder och filmer.

När vintern kom hade vi bestämt oss, i varjefall till 99%.

Hade mejlkontakt med flera uppfödare, snurrade runt på kennelsidor.

Åkte till sist upp till Furuvik och där fanns han, allas våran kelgris Eddie. Har inte ångrat oss ett dugg. Han är precis så öppen och glad i allt som dom ska vara. Lätt att slappna av också vilket är en stor fördel.

Alla är inte som dom lagottos jag träffat. Ibland blir det fel någonstans. Kanske fel avelsmaterial, kanske fel uppväxt. Kanske händer något oförutsett som präglar hunden för resten av livet, vad vet jag?

Jag vet bara att vi hade himla tur som fick just Eddie!